Senaste sökningarna
Sökalternativ
Träffande av Victor Malm om fenomenet "trumptydare" i svensk borgerlighet:
"Trumptydaren är en figur som utgår från att vad Donald Trump egentligen menar alltid är frånvarande i hans utsagor. Resonemanget går ungefär så här: Han säger A, men eftersom det vore förfärligt om han faktiskt menade A, måste vi utgå från att han menar något annat, antagligen B, C eller D. I Trumps fall blir det ett sätt att dölja hans extremism. Ibland ter det sig som ren mysticism."
https://www.expressen.se/kultur/victor-malm/nu-krigar-svenska-hogern-om-trump/
@rasmusfleischer Detta fångar vad jag, som i större delen av mitt liv förstått det som att jag som liberal tillhör högern snarare än vänstern, har känt ett tag: ’Paradoxalt nog har det också gjort att termerna ”höger” och ”vänster” förlorat beskrivningskraft, och att en figur som Olof Ehrenkrona – en gång stabschef hos Gösta Bohman – i tidens avgörande frågor har mer gemensamt med Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar än den politiska redaktören på liberala Göteborgs-Posten.’
@rasmusfleischer ”Resonemanget går ungefär så här: Han säger A, men eftersom det vore förfärligt om han faktiskt menade A, måste vi utgå från att han menar något annat, antagligen B, C eller D.”
Det är mycket nära språkfilosofen Grice resonemang om ”Cooperative principle”, men dragen till en absurd spets. Grice resonerar förstås om normala samtal där alla deltagare förväntas bidra till samtalet, men ramverket kan användas både för att beskriva Trumptydarens analys och den mer rimliga.