USA och det fria ordets förfall

Något av det första Donald Trump gjorde när han åter installerade sig i Vita huset var att utse Brendan Carr till ordförande i FCC – Federal Communications Commission. Det kom att bli startskottet för det fria ordets förfall i en omfattning som få kunnat föreställa sig. På bara månader har han förvandlat en oberoende mediemyndighet till en censurmaskin som kväver kritiska röster, belönar lojala affärsmän och öppet utmanar EU digitala regelverk. Medan journalister självcensurerar av rädsla för indragna licenser och satelliterna från Starlink tar över himlen, står Sverige och Europa inför ett allt mer utmanande vägval. Hur ska man förhålla sig till det omfattande beroendet av amerikanska digitala plattformar? Hoppas på det bästa, eller skyndsamt bygga egen infrastruktur innan det kan komma att vara för sent?

För den breda allmänheten är det knappast en dramatisk händelse att en ny ordförande kommer till makten i en oberoende mediemyndighet. Men för den som har följt amerikansk mediepolitik är det i själva verket en händelse som utgör en radikal vändning i amerikansk mediepolitik. Ordförande Carr har i mycket hög fart börjat omforma den traditionellt oberoende regleringsmyndigheten till ett politiskt maktinstrument, och ritar om kartan för det amerikanska medie- och kommunikationslandskapet i grunden. Låt oss backa tillbaks en bit och sätta denna händelse i kontext.

USA har länge varit en central aktör när det gäller frågor om pressfrihet, digital reglering eller avsaknaden av sådan, det fria ordet och frågor om yttrandefrihet. Under lång tid har USA setts som en global garant att värna just yttrandefriheten, som är djupt rotad i “First Amendment” i den amerikanska konstitutionen. Men när Trumpregimens andra mandatperiod inleddes, med Carr i spetsen för FCC, började den här bilden allt mer komma att ifrågasättas, såväl av kritiker i USA som från internationellt håll. Ur ett svenskt och europeiskt perspektiv är den nya linjen som Carr driver anmärkningsvärd eftersom den inte bara påverkar amerikansk inrikespolitik, utan även skakar om relationen mellan USA och Europa. De digitala plattformar som dominerar vårt globala informationsflöde är som bekant till merparten amerikanska, och när de utsätts för politisk styrning från amerikanska myndigheter får det konsekvenser långt utanför USAs gränser.

Under alla de decennier som gått sedan 1934 då FCC skapades för att reglera radio och sedermera även tv, telefon, kabel och internet, har myndigheten mestadels betraktats som en förhållandevis neutral expertinstans. Även om politiska skiljelinjer har funnits genom åren, så har de större och mera genomgripande skiftena, så som att avskaffa nätneutraliteten eller förändra spektrumtilldelningsprocessen, brukat ske genom omfattande och transparenta debatter. Det är mot bakgrund av denna historiska roll som Brendan Carrs hittills bara månader gamla mandatperiod som ordförande utmärker sig. I stället för en traditionell regleringsstrategi ser vi nu en expansion av FCC:s tillsynsmetoder och spelbok, som nu riktar sig mot mediehus, tv-bolag och nätplattformar som Trumpregeringen anser stå i vägen för dess politiska agenda.

På kort tid har Carr kommit att utöva ett påtagligt inflytande över det amerikanska medielandskapets inre struktur. Det är inte en förändring som enbart kan förstås genom hans offentliga framträdanden eller mediala position, utan snarare genom det nätverk av relationer han byggt upp med centrala aktörer inom tech- och telekomsektorn. Elon Musk framstår ofta som det mest uppenbara exemplet, men samverkan sträcker sig längre än så, både vad gäller räckvidd och djup. Det handlar om ett mer övergripande skifte, där politiska och juridiska verktyg används för att styra spelplanen till förmån för vissa intressen – samtidigt som andra marginaliseras. Några har valt att kalla denna utveckling för en slags tyst revolution. Tyst inte i bemärkelsen obetydlig, utan därför att den fortlöper under ytan av det officiella samtalet, utan att ta form i stora lagstiftningsprojekt. I stället realiseras den genom administrativa påtryckningar, hot om licensindragningar, strategiska rättsprocesser och nytolkningar av existerande regelverk.

För Europa handlar det inte enbart om en konflikt mellan olika politiska perspektiv om hur fria medier bör skyddas eller främjas. Det är också en konkret och tilltagande utmaning i relationen till amerikanska techbolag, särskilt när dessa riskerar att bli föremål för direktiv från FCC som står i strid med EU:s regelverk, som till exempel Digital Services Act och Digital Markets Act. Skulle FCC, under Carrs ledarskap, välja att vidta inskränkande åtgärder eller till och med repressalier mot plattformar som efterlever de europeiska kraven på innehållsmoderering, hamnar företagen i ett tillstånd av rättslig dragkamp – tvingade att navigera mellan två motsatta uppsättningar av normer och förpliktelser. I förlängningen skulle en sådan kollisionskurs kunna driva fram en ökad separation av tjänster på internet mellan olika geografiska områden, där tillgången till digitalt innehåll i praktiken avgränsas efter geografiska och rättsliga skiljelinjer. Ungefär som vi i Europa har en helt annan uppsättning digitala verktyg och tjänster jämfört med Kina, riskerar vi se framväxten av liknande klyftor i relation till USA. Det väcker frågor om hur Sverige och andra europeiska stater bör förhålla sig till risken för ett allt mer fragmenterat internet, och vad som krävs för att upprätthålla en funktionell digital offentlig infrastruktur i en tid när auktoritära krafter är på frammarch.

Den nu pågående utvecklingen i USA och FCC väcker skarpa reaktioner bland forskare, jurister, mediebolag, politiker och civilsamhällesorganisationer, framförallt i USA, men även här i Sverige. Nyligen varnade V-Dem Institutet i Göteborg för att USA riskerar förlora sin status som fullvärdig demokrati om institutioner som FCC fortsätter att politiseras i den takt som nu syns. Och just denna snabba framfart är ett kärnproblem. Det som tog år för auktoritära regimer i andra länder att åstadkomma ser vi nu ske framför våra ögon i världens nu mäktigaste land.

En historisk bakgrund till FCC och dess förvandling

För att på allvar förstå den pågående förskjutningen i maktbalansen krävs en historisk förankring. När Federal Communications Commission etablerades genom Communications Act år 1934, låg ambitionen i att samla och samordna en rad kommunikationsformer under en gemensam federal struktur. Det gällde radio, telefoni och telegrafi, teknologier som vid den tidpunkten utgjorde ryggraden i det moderna informationssamhället, men snart också television. I takt med teknikens utveckling utvidgades myndighetens ansvar till att omfatta kabel-tv, satellitkommunikation, mobiltelefoni och sedermera även reglering av bredbandstjänster. I vissa avseenden syns delar av dessa uppgifter i Sverige idag i myndigheten PTS – Post- och Telestyrelsen.

Det mandat som FCC fick kan också förstås som en del av samma idévärld och tidsanda som präglade framväxten av public service-modellen i Storbritannien, med BBC som förgrundsexempel, och senare i Sverige. Det rörde sig om en vilja att institutionalisera former för allmän kommunikation som inte skulle underkastas direkt marknadslogik eller kortsiktiga politiska intressen. FCC:s relativa självständighet från både kongressen och Vita huset var aldrig total, men den var mer omfattande än vad som var fallet för många andra federala myndigheter. Bakom detta låg föreställningen att frågor som rör yttrandefrihet, spektrumanvändning och det allmännas intresse, public interest, kräver en särskild typ av förvaltning, som kan stå emot tillfälliga maktskiften och partipolitiska svängningar.

I modern tid har FCC varit omstridd i vissa sakfrågor – som nätneutralitet, medieäganderegler och integritetsaspekter – men har sällan använts som ett direkt politiskt vapen mot enskilda mediebolag. Under Trumps första mandatperiod (2017–2021) kunde man däremot se en början till förändring med den dåvarande ordföranden Ajit Pai i spetsen för att avskaffa nätneutralitetsreglerna. Samtidigt avfärdades ofta Trumps offentliga hot om att ”dra in licenser” för kritiska tv-bolag av FCC som ogrundade. Ordförande Pai var själv republikansk utnämnd, men han höll sig i huvudsak till en traditionell konservativ politik kring avreglering snarare än att bedriva kampanjer mot mediernas redaktionella innehåll. När Donald Trump återkom till presidentposten i januari 2025 var situationen annorlunda. Denna gång hade man förberett ett explicit program i det som kallas “Project 2025”, framtaget av konservativa tankesmedjor som Heritage Foundation. Dokumentet målar fram en metod för hur presidenten kan omstöpa federala myndigheter i grunden, minska deras oberoende och göra dem mer direkt underordnade presidentskapets politiska vilja. I detta dokument har den nuvarande ordföranden Brendan Carr själv skrivit avsnittet om FCC. Strax efter Trumps installation utnämndes Carr till FCC-ordförande, vilket blev startskottet för den nu pågående snabba omvandling av myndighetens inriktning som går att se.

Vad som gjör Carrs tillträde så signifikativt är inte enbart skillnaden i politisk riktning, utan också den ideologiska laddningen i hans rättsliga och kommunikativa projekt. Där hans företrädare Ajit Pai i huvudsak drev en linje präglad av marknadsorienterad avreglering, särskilt på bredbandsområdet, kom Carr med en bakgrund i juridiken och en tydligt ideologisk profil. Han hade redan under Trumps första presidentperiod profilerat sig som en högljudd kritiker av sociala medieplattformar, särskilt vad han menade var deras systematiska censur av konservativa röster. Genom att peka ut aktörer som Facebook och Twitter och hävda att dessa selektivt rensar bort innehåll under förevändningen att det var hatiskt eller osant, bidrog Carr till att befästa en berättelse om sociala medieplattformar där vissa perspektiv tillåts dominera medan andra tystas.

I det konservativa manifestet Project 2025 tog han detta ett steg längre. Där argumenterade han för att FCC borde tolka om den så kallade Section 230 i Communications Decency Act, som sedan länge varit en bärande princip för att ge digitala plattformar ansvarsfrihet för användargenererat innehåll. Carr ville i praktiken se en upphävning av den skyddsmekanismen, i syfte att försvaga techföretagen och deras möjlighet att själva definiera hur de ska moderera innehåll. I stället förespråkade han en regleringsmodell där företagens möjlighet att ta bort innehåll kraftigt skulle begränsas, en omtolkning som skulle innebära ett paradigmskifte i hur sociala medier kan förstås, drivas och kontrolleras.

När Carr tog över som ordförande tidigare i vår började dessa idéer snabbt materialiseras i praktisk myndighetsutövning. Det gick rätt omgående att se en märkbar förskjutning i FCC:s uppdrag, från att främst ha hanterat tekniska, spektrumrelaterade och infrastrukturella frågor till att mer aktivt gripa in i kultur- och informationspolitiska konflikter. Under Carrs ledning under denna hittills korta tid har han återupptagit gamla klagomål mot enskilda medier, licenssystemet har börjat användas strategiskt för att öka pressen på aktörer att rätta sig efter en ny politisk ideologi, och nya utredningar initieras med tydlig politisk slagsida. Samtidigt riktas myndighetens blickar mot initiativ inom public service och mångfald, där man inte bara avbrytit FCC:s arbete mot digital diskriminering, utan också aktivt avvecklade pågående program relaterade till frågor om jämlikhet, representation och inkludering, det som i USA kallas för DEI.

Det är svårt att inte se den här kursomläggningen som något annat än ett uttryck för en betydligt mer auktoritär strategi, där syftet inte är att direkt censurera, utan snarare att med hjälp av strukturella påtryckningar få medier och plattformar att börja reglera sig själva utifrån en ny normativ ram. Det finns de röster som menar att Carrs linje snarare är ett populistiskt motangrepp på det de ser som techjättarnas egenmäktiga och självpåtagna roll. Samtidigt är det svårt att helt köpa den argumentationen, då Carr valt att sätta fokus på vissa aktörer framför andra. Oavsett tolkningsram går det inte att komma ifrån att förändringen skett med en takt och precision som i flera avseenden saknar motstycke i FCC:s historia.

Maktdemonstration genom selektiva utredningar och licenshot

En av de mest långtgående metoderna som Carrs FCC har tagit i bruk beskrivs av kritiker som en form av systematisk beväpning av tillsynsmyndighetens verktygslåda. Det rör sig om ett slags strategiskt urval i tillsynsprocessen, där man riktar in sig på specifika medieaktörer – särskilt tv-bolag och radiostationer – under förevändningen att de brutit mot sändningsregler eller ägnat sig åt så kallad nyhetsförvrängning. Vad som särskiljer tillvägagångssättet är hur dessa utredningar inte sker i ett vakuum, utan ofta åtföljs av mer eller mindre uttalade hot om att sändningstillstånd inte kommer att förnyas, eller att företagsförvärv riskerar att blockeras.

Formellt har FCC under lång tid haft en policy som adresserar just ”news distortion”, men det är en hållning som tillämpats ytterst restriktivt. Traditionellt har kraven på bevisning varit mycket höga; det har inte räckt med slarv eller redaktionella vinklingar, utan man har behövt visa att ett medieföretag medvetet och systematiskt fabricerat händelser eller manipulerat innehåll. Den tröskeln tycks nu ha sänkts avsevärt. Fall som tidigare avfärdats – särskilt under Carrs företrädare Jessica Rosenworcel – har återupptagits, och nya utredningar har initierats på grunder som rör allt ifrån påstådd redigeringspartiskhet till anklagelser om att viss rapportering snedvrider fakta på ett sätt som strider mot allmänintresset. Det är inte ett enskilt exempel som sticker ut, utan snarare mängden. I sammanhanget blir det tydligt att metoden inte främst handlar om att beivra oegentligheter i medieproduktion, utan om att förändra det institutionella landskapet där vissa aktörer tvingas agera med en annan form av försiktighet, och andra får signaler om vilket innehåll som anses önskvärt. Det är en förändring som inte nödvändigtvis syns i själva regelverket, men som gör sig gällande genom tolkningar, prioriteringar och – kanske framför allt – i användningen av hot om repressalier som ett tyst, men effektivt, styrmedel.

Flera fall har illustrerat hur Carrs FCC har använt tillsynsverktyg i syften som av kritiker beskrivs som politiskt motiverade. Ett särskilt uppmärksammat exempel har rört CBS, där Carr har återupptagit ett tidigare avfärdat klagomål som gällde en intervju med den dåvarande vicepresidenten Kamala Harris i programmet “60 Minutes”. Anklagelsen har handlat om att programmet skulle ha klippts på ett sätt som gynnade Harris politiskt. Under Rosenworcels tid har klagomålet bedömts sakna substantiell grund, men Carr har inte bara valt att gå vidare med ärendet. Han har också kopplat det till FCC:s granskning av den planerade fusionen mellan CBS:s moderbolag Paramount och Skydance Media. Det har tolkats av flera bedömare som ett direkt försök att utöva påtryckning. Ett budskap om att en mer positiv rapportering om Trump skulle kunna bana väg för godkännande av affären, medan en kritisk hållning skulle kunna få motsatt effekt.

En liknande utveckling har kunnat iakttas kring ABC. Under valrörelsen 2024 har ABC:s programledare valt att faktagranska dåvarande presidentkandidaten Trump i realtid under en debatt. Trumps reaktion har blivit häftig. Han har deklarerat offentligt att ABC borde förlora sitt sändningstillstånd. Kort därefter har Carr återupplivat ett äldre klagomål mot kanalen, där det har påståtts att ABC har förvrängt nyheter genom att rätta Trumps uttalanden. Även detta klagomål har tidigare avskrivits, men Carrs agerande har setts som ett led i en bredare strategi att rikta tillsynens fokus mot de aktörer som offentligt har utmanat Trumps narrativ.

NBC har också kommit att hamna i blickfånget, efter att Kamala Harris har medverkat i en satirisk sketch i “Saturday Night Live”. Trump har menat att inslaget har inneburit ett brott mot den så kallade ”equal time”-regeln, som kräver att politiska kandidater får likvärdig exponering i etermedia. Flertalet experter har framhållit att NBC redan har uppfyllt regelverket genom att ge Trumps kampanj motsvarande sändningstid, men trots detta har Carr valt att inleda en formell utredning. I sina kommentarer har han dessutom antytt att NBC:s licens skulle kunna vara i fara, vilket har förstärkt intrycket av en medveten eskalering.

Inte heller public service har undgått granskning. NPR och PBS har blivit föremål för tillsyn avseende påstådda brott mot regler för sponsring och finansiering. Samtidigt har Carr inte gjort någon hemlighet av sin uppfattning att det offentliga stödet till dessa institutioner borde avskaffas. I hans offentliga uttalanden har NPR och PBS beskrivits som plattformar för ”vänsteraktivism” som, enligt honom, inte längre bör vara berättigade till federala medel. Det är ett synsätt som har signalerat en principiell hållning snarare än enbart en teknisk eller juridisk invändning. En vilja att omforma förutsättningarna för den offentligt finansierade medieproduktionen i grunden.

Det gemensamma mönstret i samtliga dessa fall är att klagomålen tidigare avfärdats eller inte bedömts trovärdiga. Ändå återupplivas de nu, i flera fall samtidigt som Carr avstår från att granska det Trumpvänliga Fox News, trots att det också finns klagomål om ”nyhetsförvrängning” kring Fox rapportering om valet 2020. Strategin skapar en tydlig ”chilling effect”, där redaktioner och journalister blir rädda att reta upp makten. Såväl lokala stationer som större nätverk har rapporterat att deras chefer utfärdat interna varningar om hur man formulerar sig i sändning på grund av en rädsla för regulatoriska eller juridiska påföljder. Organisationer som Free Press menar att en sådan självcensur är minst lika effektiv som en formell censur. ”Du behöver inte stifta lagar mot vissa yttranden om du kan hota bort kritiker genom att lova dem dyra utredningar och licensproblem.”

Elon Musks påverkan på Carrs beslutsfattande

Minst lika anmärkningsvärt har varit FCC:s benägenhet att på olika sätt gynna företag som uppfattas som lojala till Trumpregimen, och då i synnerhet Elon Musks växande företagsimperium. Under valrörelsen 2024 har Musk framträtt som en av Trumps mest betydelsefulla politiska allierade. Han har donerat betydande summor till kampanjen och gett sitt uttalade stöd till Trumps kandidatur. Efter valet har Musk tillträtt en position i direkt anslutning till presidenten, och det har snabbt blivit tydligt att den nya administrationen har för avsikt att återgälda Musks stöd genom att underlätta för hans företag, särskilt SpaceX och Starlink, i viktiga regulatoriska beslut. I den utvecklingen har Carr spelat en central roll, och mycket tyder på att en tät och direkt dialog har förts mellan de två.

Starlink, som tidigare har nekats flera hundra miljoner dollar i bidrag från det federala programmet Rural Digital Opportunity Fund (RDOF), har nu fått sina chanser omprövade. Ursprungligen låg avslaget på att det fanns osäkerhet kring huruvida företagets teknik kunde leverera de utlovade bredbandshastigheterna med tillräcklig stabilitet. När Carr har tillträtt som ordförande för FCC har han omedelbart signalerat att Starlink förtjänar en ”ny rättvis chans”. Han har beordrat en ny genomgång av beslutet, något som flera kritiker har tolkat som ett utslag av politisk lojalitet snarare än en förändring i de tekniska förutsättningarna.

Även i den allt mer konkurrensutsatta frågan om spektrumtilldelning har Musks företag fått tydliga fördelar. I takt med att efterfrågan på tillgång till vissa frekvensband har ökat, inte minst inom 5G och satellitbaserade bredbandstjänster, har Carrs FCC öppnat upp för att Starlink snabbt och relativt obehindrat ska få tillgång till ytterligare spektrum. Det har skett trots att flera tekniska experter har framfört invändningar, bland annat om riskerna för störningar i andra nätverk och om rättvis konkurrens mellan aktörer. Ändå har tillstånden gått igenom, vilket väcker frågor om huruvida beslutsprocessen förlorat sin tidigare tekniska förankring och idag kommit att bli helt politisk.

Utöver dessa exempel har det också förekommit mer direkta samarbeten mellan Carr och Musk. Carr har vid flera tillfällen besökt Musks anläggningar och deltagit i gemensamma medieframträdanden. I sociala medier, inte minst på X som Musk själv äger, har de utväxlat offentligt stöd för varandra och uppskattning. Inte sällan genom att beskriva varandra som ”förkämpar för yttrandefriheten”. Den sortens retorik har förstärkt bilden av ett nära förhållande, där regulatoriska beslut inte bara präglas av teknisk eller rättslig prövning, utan också av politiska lojaliteter.

Resultatet har inneburit att Starlink i en takt som saknar motstycke har säkrat nya kontrakt och etablerat sig som en än mer dominerande aktör inom satellitbaserat bredband. Och då inte enbart i amerikanska glesbygdsområden, utan i allt högre grad också på internationella marknader. På liknande sätt som i fallet med FCC:s utredningar av mediebolag, framträder här konturerna av en ny ordning inom myndigheten. Det är en regim där personlig och politisk lojalitet till presidenten och ordföranden vägs in i beslutsprocesser på ett sätt som tidigare knappast har förekommit i den moderna amerikanska förvaltningshistorien.

Samtidigt som Trump offentligt lyfter fram Musk som en orädd innovatör som inte fogar sig efter vad han kallar för det etablerade systemets krav, syns nu en allt mer korrumperad samverkan mellan statlig regulatorisk makt och en oligark med en fot i regeringen och en annan i ett omfattande företagsvälde.

Sett från ett svenskt och europeiskt perspektiv är den utveckling vi ser problematisk. Att en enskild privat aktör får en så dominerande roll i den teknologiska och digitala infrastruktur som bär upp samhällsviktig kommunikation skapar ett beroende som är svårt att värja sig mot. Om EU i framtiden skulle vilja ställa tydligare krav på Starlink, X eller xAI, exempelvis i frågor som rör hantering av desinformation, finns det mycket som talar för att Musk kan luta sig mot FCC:s politiska stöd och vägra att anpassa sig. En försmak av en sådan möjlig konflikt har redan synts i de spänningar som omger EU:s Digital Services Act, där Carr uttryckligen har avfärdat europeiska regler med formuleringar som att amerikansk yttrandefrihet inte ska “kastas ut genom fönstret” för att tillmötesgå Bryssels krav. Här syns en tydlig dragkamp om normer och regler som av allt att döma kommer att fördjupas. Det finns idag en överhängande risk för att vi står inför en ytterligare fragmentering av det digitala rummet, där amerikanska och europeiska kommunikationssfärer börjar utvecklas i allt mer separata domäner.

Konsekvenser långt utanför USAs gränser

Att FCC under ordförande Carr nu i snabb takt rör sig i en allt mer auktoritär riktning är en utveckling som inte bara påverkar USA utan resten av världen, och inte minst vi i Europa och i Sverige. Det förstärker vikten att vi i högre grad ställer oss frågor om det som nu sker, och inte minst om vårt beroende av amerikansk digital infrastruktur och hur detta påverkar våra förutsättningar att forma en digital offentlig infrastruktur där vi själva har möjlighet att utöva inflytande. Mycket av den digitala vardagen, från myndighetsdata och företagskommunikation till samhällskritiska tjänster, vilar på plattformar och system som kontrolleras av amerikanska bolag. När FCC nu visar att dessa företag kan straffas om de väljer att följa europeiska regler, eller förväntas anpassa sig till en amerikansk politisk agenda, uppstår en spänning som inte bara är juridisk utan också politisk och med direkta konsekvenser för Europas digitala opinionsbildningslandskap.

Digital Services Act har i det sammanhanget kommit att stå i kontrast till Carrs hållning, där plattformars ansvar att agera mot hat och desinformation uppfattas som politisk censur. Företagen hamnar i kläm mellan oförenliga rättssystem. Resultatet kan komma att bli en allt mer regional uppdelning av onlinetjänster, geoblockering eller att aktörer väljer bort vissa marknader.

Även när det gäller satellitbaserad infrastruktur har utvecklingen väckt frågor. Starlink har snabbt blivit en nyckelaktör, och samtidigt som EU försöker etablera egna system har USA, genom FCC, gett Musk betydande handlingsutrymme. I och med Starlinks militära användning i Ukraina har det också blivit tydligt hur snabbt tekniken kan politiseras, och skapar ökad osäkerhet.

Den utveckling vi nu ser i USA är också något som påverkar och får konsekvenser runt om i världen. Att ett demokratiskt land som USA använder sin regleringsmyndighet för att påverka eller skrämma medier till tystnad undergräver dess roll som normbärare för pressfrihet. Det ger auktoritära regimer ett nytt retoriskt vapen. Om USA gör det, varför inte vi? Och därmed försvagas förutsättningarna för att försvara fri journalistik internationellt.

Flera europeiska länder har redan börjat söka alternativ. Nederländerna, Frankrike och Tyskland har alla på olika sätt tagit steg för att minska beroendet av amerikanska molntjänster och inom EU märks en växande vilja att stärka digital suveränitet. Diskussioner förs om egna AI-plattformar, europeisk molninfrastruktur och tydligare krav på utländska aktörer. Men hittills har EU valt att inte gå i öppen konfrontation i denna frågan. Trumpregimen har redan antytt att handelsåtgärder eller sanktioner kan användas mot länder som hindrar vad de beskriver som amerikanska principer för det fria ordet. När Staffan Lindberg vid V-Dem Institutet i Göteborg beskriver den amerikanska demokratins nuvarande tillstånd talar han om en ”allt brantare lutning mot auktoritära strukturer”. Frågan är om den europeiska reaktionen, som ännu befinner sig i sin början, kan möta detta skifte, eller om det behöver göras en mer genomgripande omorientering bort från det beroende vi länge har tagit för givet.

Med blicken mot framtiden

Redan efter bara några månader kan man se hur utvecklingen under Brendan Carrs ledarskap av FCC utgör en genomgripande förändring av denna federala myndighet. Det som sker är inte iögonfallande genom nya lagar eller stora reformer, utan genom en serie tillsynsbeslut och utredningar som steg för steg formar och bänder medielandskapet efter den politiska ledningens vilja. En myndighet som tidigare främst arbetat med spektrumfördelning, tekniska standarder och konsumentskydd har på kort tid förvandlats till en aktör som aktivt påverkar vilka medier som vågar kritisera regeringen, och vilka företag som får växa genom politisk lojalitet. I USA har frågan om vad FCCs förändrade roll innebär för demokratin kommit att få allt större uppmärksamhet. Flera senatorer har uttryckt oro, och mindre grupper i kongressen har föreslagit lagstiftning för att begränsa FCC:s möjlighet att använda tillsynen som politiskt vapen. Men det republikanska övertaget i kongressen och Vita husets stöd till Carr har hittills blockerat varje försök till motåtgärd. Domstolarna framstår som en möjlig motvikt, men det finns redan tecken på att administrationen är beredd att kringgå eller ignorera domslut som går emot dess linje. Historiska erfarenheter visar att när institutioner förlorar sitt oberoende, blir vägen mot ett mer auktoritärt system inte bara möjlig, utan ofta svår att vända.

För Sverige och Europa är det avgörande att tidigt förstå vad som står på spel. Vår digitala infrastruktur är djupt integrerad med amerikanska aktörer, och om FCC fortsätter påverka dessa företags innehållsmoderering och affärsstrategier, riskerar vårt medielandskap och vår opinionsbildning att påverkas ytterligare. Tydliga tecken syns redan och som väcker oro. Plattformar har på bara dessa få månader blivit mer återhållsamma med faktagranskning och mer benägna att tillåta polariserande och kontroversiella uttryck. Flera företag, inte minst de nya AI-företagen, väljer att montera ner vissa skyddsräcken eller kontroller och visar allt mindre intresse att följa EU:s regelverk. Vissa väljer också att upphöra att tillhandahålla tjänster i EU helt. Utvecklingen kan komma att få återverkningar såväl i den europeiska samhällsdebatten som på andra sätt.

En av de mer avgörande insikterna i detta skifte är hur sårbart det öppna samhället kan vara när en enskild nyckelinstitution politiseras och används för att tysta avvikande röster. När den omedelbara förvåningen har lagt sig behöver vi i Europa en långsiktig strategi för att skapa förutsättningar för mer oberoende och motståndskraftiga digitala system och en stärkt fri och öppen digital opinionsbildning. Utvecklingen behöver gå i en riktning av stärkta fria och öppna medier och public service, och sociala medier vars design och affärsmodeller stödjer och stärker demokratin, och inte motsatsen. FCC:s förändring under Carr är en varningssignal som borde få genomslag långt utanför USA. Amerikanska forskare har ofta återkommit till begreppet “checks and balances” som en garant för demokratins fortlevnad. Men när själva tillsynsorganet görs till redskap för politisk kontroll går en avgörande spärr förlorad. Erfarenheter från länder som Ungern och Turkiet visar att nedmonteringen av pressfrihet sällan sker med buller och bång, utan genom till synes legitima procedurer, administrativa beslut och en gradvis förskjutning av institutionernas funktion och makt.

Att Trump länge har riktat sin retorik mot det han kallar ”fake news media” är välkänt. Det nya och allvarligare är att han genom FCC nu har hittat en effektiv och snabb väg att tysta dessa röster utan att behöva ta till lagändringar eller direkt censur. Det återstår att se om utvecklingen kan hejdas i tid. För Europas del innebär det att vi måste rusta oss för en framtid där vi inte längre kan förutsätta att USA står som garant för ett öppet och fritt digitalt ekosystem.

Referenser

Ars Technica. (2025, 7 april). The speech police: Chairman Brendan Carr and the FCC’s news distortion policy.

CBC News. (2025, 18 mars). U.S. could lose democracy status, says global watchdog.

CNN (2024). Trump’s FCC pick, Brendan Carr, wrote Project 2025’s chapter on the agency.

Free Press (2024). The First Amendment Flip Flops of Trump’s FCC Pick Brendan Carr.

Free Press. (2025, 18 mars). How FCC Chairman Carr Has Fueled Trump’s Authoritarian Takeover.

Politico. (2024, 18 oktober). The DC bureaucrat who could deliver billions to Elon Musk.

Reuters. (2025, 27 februari). FCC chair opens probe into diversity practices at Verizon.

Reuters. (2025, 3 mars). US FCC chair says EU Digital Services Act is threat to free speech.

The Guardian. (2025, 11 april). EU will not rip up tech rules for trade deal with Trump, senior official says.

Demokratin och digitaliseringen i turbulenta tider

https://youtu.be/QyfMz1nJRwk

Ovan är en inspelning av en föreläsning genomförd den 1 april 2025 inom ramen för eSams 10-års jubileum och den serie föreläsningar som genomförs i samband med detta, för eSams medlemmar. Texten nedan är en anpassad text utifrån föreläsningen.

Den här texten tar sin utgångspunkt i frågor om digital resiliens – hur vi med hjälp av tillämpad forskning kan bidra till att stärka samhällets motståndskraft och förmåga i den digitala miljön i fred, kris och krig. Men jag vill sätta detta i både ett aktualitetsperspektiv och framförallt i ett demokratiperspektiv. För att kunna göra den berättelsen vill jag börja med att backa bandet och prata om det demokratiska samtalet, och hur demokratins samtal har växt fram över tid. Det perspektivet kommer hjälpa oss att förstå de här frågorna och hur de spelar en roll idag, och varför det brådskar att stärka vår digitala resiliens.

Det demokratiska samtalet genom historien

Om vi drar en riktigt lång båge kan vi gå tillbaka till 1200-talet och Västgötalagen. Som göteborgare bjuder jag gärna på några västgötska exempel. Västgötalagen var en av de äldsta nedtecknade lagarna på svenska språket, och den visar tydligt hur människoliv värderades olika beroende på var man kom ifrån. Att döda en västgöte var det dyraste – då krävdes höga böter, hela 21 marker. Om den dräpte däremot var smålänning, dansk eller norsk, blev böterna betydligt lägre. Och för en engelsman, tysk eller någon från andra sidan Östersjön var ersättningen ännu lägre. På så vis speglade lagen både samtidens geografi och dåtidens värdeskala. Det här säger en del om tidens lagstiftning. Men en sak som funnits då och finns kvar idag är idén om att lagar har en geografi. På ena sidan strecket, där gäller en typ av lag, och på andra sidan gäller en annan. Detta är en viktig idékonstruktion även in i våra tider. Mycket av hur vi tänker om lagstiftning tar sin utgångspunkt i just geografiska betingelser.

Under utformningen av våra tidiga lagar var samhällets informationsflöde begränsat till hastigheten av fysiska förflyttningar, ofta inte snabbare än en häst kunde färdas. Detta innebar att geografiska avstånd spelade en betydande roll i beslutsfattandet. Inom statsvetenskapen refererar vi till subsidiaritetsprincipen – idén att beslut bör fattas på den mest lokala nivån som är ändamålsenlig. Historiskt innebar detta att beslut togs inom byalaget eller på sockenstämman. Sverige hade under 1800-talet över 2 400 socknar, där lokala angelägenheter hanterades av sockenstämmor, vilka fungerade som viktiga lokala förvaltningsorgan . Med införandet av telegrafen på 1850-talet och järnvägens expansion under senare delen av 1800-talet förbättrades kommunikationsmöjligheterna avsevärt . Dessa teknologiska framsteg möjliggjorde snabbare informationsspridning och effektivare kommunikation över större avstånd, vilket i sin tur påverkade och förändrade de demokratiska processerna och beslutsfattandet på både lokal och nationell nivå.​

De demokratiska processerna har också förflyttats genom tid och rum. Den svenska riksdagen i slutet på 1800-talet var något helt annat än idag. Då var demokrati i Sverige att man var en svagt spolformad vit man med mustasch, om man får tro bilderna från den tiden. Vi är väl ganska glada, tror jag, att den här idén om demokrati har utvecklats. Från ett ideal på 1800-talet till allt mer utvecklade och förfinade demokratiska idéer, processer och tankar. Demokratin är inte statisk utan föränderlig.

Tekniken som demokratisk kraft och hot

Teknologins framsteg har vid flera tillfällen dramatiskt påverkat samhällsutvecklingen. Ett framträdande exempel är introduktionen av radion och senare televisionen under 1900-talet. Radion, som blev kommersiellt tillgänglig på 1920-talet, förändrade kommunikationslandskapet avsevärt. Innan radions genombrott var offentliga tal och sammankomster de primära sätten att nå en större publik. Med radions intåg kunde budskap snabbt och effektivt spridas till en bred lyssnarskara, vilket omformade maktstrukturerna i samhället.​ Under andra världskriget blev radions inflytande särskilt tydligt. Joseph Goebbels, Nazitysklands propagandaminister, insåg radions potential som propagandaverktyg. Han beskrev radion som den “åttonde stormakten” och initierade produktionen av billiga radioapparater, kända som “Volksempfänger“, för att säkerställa att nazistisk propaganda nådde så många tyska hushåll som möjligt. Denna strategi möjliggjorde en omfattande spridning av regimens budskap både inom och utanför Tysklands gränser.​ Insikten om radions påverkan på opinionsbildning och samhällsdialog ledde till framväxten av public service-sändningar. British Broadcasting Company grundades 1922 och ombildades till British Broadcasting Corporation (BBC) 1927, med ett uppdrag att verka i allmänhetens tjänst och tillhandahålla oberoende och opartisk information. BBCs etablering inspirerade liknande initiativ i andra länder så som i Sverige. Utvecklingen visade hur samhällets reaktion på teknikutvecklingen bidrog till att främja informerade demokratiska samtal och en fungerande opinionsbildning.

Så teknikens förhållande till demokratin färgar vår syn på demokratin, den färgar formerna för vår demokrati och den skapar nya och andra uttryck. Men det är också vår kulturutveckling som förändrar tiden för demokratin. Även våra platser för demokrati utvecklas i takt med att vi förstår och förfinar våra demokratiska verktyg. Även den fysiska överenskommelsen är en slags algoritm om man så vill. Den tidigare riksdagsordningen med två kammare och olika sätt att fatta beslut var en form. Nu har vi en enkammarriksdag och en representation som ser annorlunda ut. Vi har byggt om vår algoritm för att lösa problem som ligger närmare oss i tiden. På bilder från dagens riksdag ser vi också hur den har elektrifierats, där man kan trycka på knappar och rösta. Demokratin är inte en statisk företeelse utan ett levande väsen, och i takt med att samhällsutvecklingen förändras behöver vi också fundera över vad det betyder för vårt samhällsskick, vår ordning och hur vi organiserar våra demokratiska samtal.

Demokratins fysiska rum

De demokratiska samtalen och hur de går till är väldigt nära kopplade till idén om vårt statsskick, våra grundlagar, rätten till yttrandefrihet, åsiktsfrihet och tryckfrihet. De är representerade och manifesterade också i det fysiska rummet, och även detta har utvecklats över tid. Vi har rätt till yttrandefrihet i vårt fysiska rum, med torget och gatan som platser för den typen av dialoger. Vi har rätt att protestera och ge uttryck för vår åsikt i den fysiska världen på öppna offentliga platser. Vi formar över tid olika typer av demokratiska rum som får sina spelregler, men de har inte varit självklara över tid.

Fortsätter jag i Göteborgsanda, kan jag nämna en framstående industrimagnat från 1800-talet vid namn James Dickson. Han grundade Göteborgs första folkbibliotek, Göteborgs Stads Folk-Bibliothek, som invigdes den 30 december 1861 på Haga Östergata 5. Syftet var att erbjuda “de hårt slitande arbetarna” gratis tillgång till litteratur för nöje och bildning. Verksamheten växte snabbt, och 1897 flyttade biblioteket till en nybyggd lokal på Södra Allégatan 4, känd som Dicksonska folkbiblioteket. Detta bibliotek blev en viktig mötesplats för litteratur och samtal, och lade grunden för det moderna stadsbiblioteket i Göteborg.

Ett annat exempel är Keillers park, belägen vid Ramberget på Hisingen. Parken donerades till Göteborgs stad 1906 av James Keiller, son till Alexander Keiller som grundade Götaverken. James Keiller ville att området skulle bevaras som en naturlig park för allmänheten. Parken invigdes den 3 oktober 1908 och har sedan dess varit en uppskattad plats för rekreation och natursköna upplevelser. Initiativ som de här visar hur privata donationer och engagemang från näringsliv över tid kan utvecklas till viktiga samhällsinstitutioner.

Olika platser har olika egenskaper. Våra torg fungerar på många sätt som centrala platser för demokratiska uttryck. Här kan protester och demonstrationer äga rum, och åsikter utbytas under de gemensamma lagar vi har. Tillfälliga mötesplatser som Almedalsveckan, Järvaveckan och Frihamnsdagarna fungerar som “pop-up-miljöer” för demokratiska samtal.

De öppna platser för demokratiska samtal vi har, och som har formats och utvecklats över lång tid, är väldigt annorlunda typer av platser än vad de kommersiella platserna är. Ta till exempel Nordstan i Göteborg, eller Mall of Scandinavia i Stockholm. Det är kommersiella platser med handel och reklam i centrum. Det är här vi möter varandra i relationen konsument och producent, där vi är den som säljer och köper. På denna plats ser vi inte några demonstrationer – vi har andra roller än rollen av medborgare och stat som vi ser på torget i den fysiska platsen.

Det digitala offentliga rummet

Vårt förhållande till offentliga och privata miljöer leder mig in till frågan om vår digitala tids offentliga rum. Hur ser det digitala offentliga rummet ut och vad har det för egenskaper och karaktäristik?

Om vi backar bandet med hjälp av Internet Archives Wayback Machine och tittar på hur internet såg ut när det kom, och tittar in hos Sveriges riksdag från 1996, ser vi hur webbredaktionen önskar “God jul”. Det här är begynnelsen av den svenska interneteran. Vi ser vem det är som bestämmer på riksdagen, det är alldeles garanterat webbredaktionen om man får tro dem själva. Men det här var internet 1.0, vilket i praktiken var en anslagstavla på nätet med länkar som man kunde klicka på. Hoppar vi fram 15 år och ser på hur riksdagen såg ut 2009 så ser vi att det har hänt väldigt mycket. Här helt plötsligt har vi teckenspråk, lättläst, länkar på andra sätt. Det finns interaktion.

De här första 15 årens internetutveckling skedde i en ganska hastig fart, och vi kom att förstå att internet inte var information utan kommunikation. Till skillnad från radion och TV:n, där sändaren är den som har makten över mediet, erbjuder internet en annan typ av dynamik och relation där vi kan komma att umgås och utbyta tankar från centrum till periferi och tvärtom under mycket mer likartade villkor. Möjligheten att digitalt kommunicera med enkelhet gav utlopp för en mängd olika sociala medier under den här tiden. I Sverige hade vi ett antal egna sociala medier som Bilddagboken, Lunarstorm, Hamsterpaj, Helgon.net, Apberget och många fler. Men vid 2010-talet hände något helt plötsligt när Facebook dök upp. Facebook, när den kom till Sverige, blev någonting som tog över funktionellt alla andra tidigare svenska sociala medier.

Idén om det globala offentliga rummet som representerades och manifesterades på Facebook och Twitter blev någonting som blev en slags central, grundläggande sanning där alla så att säga inom citationstecken var på Facebook och alla var på Twitter inom opinionsbildningen i varje fall. Det skapade en slags berättelse, ett narrativ i sin samtid som gjorde att det offentliga lutade sig framåt och kastade sig in i den här miljön. Vi kan se det på Göteborgs stadsbiblioteks webbsida 2010, där ett fysiskt offentligt rum i form av ett bibliotek skickar den digitala trafiken till privata miljöer som Twitter och Facebook.

Här sker en brytpunkt i vår internetberättelse. Någonstans runt 2010-2012 blir Facebook en i allt väsentligt dominerande miljö där “alla” är. Denna förändring är ganska revolutionerande på det sättet att stora delar av det offentliga samtalet flyttar till Facebook. Vi får en digital dialog i denna miljö men också på Twitter som blir en stark och livaktig miljö. Ett sätt att se på utvecklingen är att vi väljer att organisera samhällets opinionsbildning på tekniska plattformar ägda och utvecklade hos ett fåtal utländska privata tjänsteleverantörer i ekonomiskt, och inte samhälleligt, intresse. Vid den här tiden var allt detta färgat i väldigt positiva termer. Man såg detta som nästa steg i utvecklingen av en digital gemenskap. Den arabiska våren förekom under den här perioden, och flera liknande företeelser och initiativ som exemplifierade den tidsanda som fanns. Men ganska snabbt fram emot 2015-16 började lystern och färgen flagna lite på dessa plattformar.

Vi kunde gradvis se hur uppmärksamhetsalgoritmerna började påverka det offentliga samtalet på mer genomgripande och ibland problematiska sätt. Ett tidigt exempel på detta var Facebooks första stora kris – Cambridge Analytica-skandalen som rullades upp mellan 2016 och 2018. Här visade det sig att miljontals användares data samlats in utan deras vetskap och använts i politiska kampanjer runt om i världen, inte minst i USA. Det blev ett tydligt tecken på att affärsmodellen bakom det digitala torget inte nödvändigtvis stod i demokratins tjänst. Och samtidigt började något annat hända – en kulturell förskjutning. Den yngre generationen ville inte längre vara på samma plattform som sina föräldrar. Det öppnade för andra miljöer, som Instagram, men också för YouTube.

YouTube spelade här en särskild roll. Där Facebook ville vara torget, blev YouTube snarare TV, musikspelare, och inte minst studiecirkel, platsen där man kunde lära sig laga ett cykeldäck, förstå ett filosofiskt begrepp, lära sig spela gitarr, eller bara följa med i någon annans livsvärld. Det är inte orimligt att kalla YouTube för Sveriges största studieförbund i dag. Samtidigt förändrades också YouTube själv. I början hade jag som användare ganska stor kontroll över vad jag ville se. Men med tiden upptäckte Google värdet i rekommendationsalgoritmer och byggde en maskin som idag genererar merparten av tittandet – över 70 procent av den trafik som går till nya videor styrs av YouTubes algoritm, inte av användarens egna val. Det finns fortfarande en känsla av valfrihet, men den är delvis skenbar. Youtube har också utvecklat sitt format Shorts, som en direkt konkurrent till TikTok.

För när TikTok kom in i bilden förändrades modellen på nytt. Här blev algoritmen inte bara en rekommendation – den blev hela gränssnittet. Jag swipar, och plattformen styr vad jag ser och när jag ser det. Den håller också koll på vad jag ser, och hur länge. Den rytm och logik som styr TikTok är väsensskild från tidigare modeller. Där jag på YouTube åtminstone kunde välja vad jag klickade på härnäst, är jag på TikTok en passagerare i en flödeslogik jag inte har insyn i. Det är ett kommersiellt maskineri, byggt för att maximera engagemang, där jag som användare har väldigt liten egen påverkan över vilken typ av samtal jag förs in i. Och i takt med att fler offentliga samtal flyttar in i dessa miljöer, ställs allt större frågor om vad det innebär för vår demokratiska infrastruktur – när plattformarnas syfte inte är samtalet, utan tiden i appen.

Trump, Musk och det digitala landskapets förändring

Trump och Elon Musk förtjänar en plats i denna berättelse. Elon Musk köpte Twitter 2022 för 54,20 dollar per aktie – ett belopp laddat med symbolik, inte minst för dem som noterat hans återkommande referenser till siffran 420 som anspeglar på cannabis. Det var inte uppenbart från början att han faktiskt ville genomföra köpet. Men när han väl hade sagt det högt, visade han sig juridiskt bunden att genomföra affären. Sedan dess har han varit framgångsrik i att göra om plattformen till något helt annat än vad den tidigare varit. Under Musks ledning omformades Twitter radikalt, först genom ett namnbyte till X – ett slags signal om att vi nu lämnat det gamla internetlandskapet bakom oss. X är inte längre ett socialt medium i den mening vi tidigare förstått det. I stället har det blivit ett teknologiskt ekosystem där en enskild person, Elon Musk, har total kontroll över plattformen, algoritmerna, innehållsflödet och de normer som gäller. Det finns flera väl dokumenterade fall där Musk beordrat ingenjörer att förändra algoritmerna så att hans egna inlägg skulle synas mer, eller där han tagit bort eller begränsat andras konton efter att ha blivit upprörd på dem. Studier har även visat att Xs algoritmer gynnar högerorienterade berättelser och användare. Twitter i dess tidigare form var inte en plattform utan problem. Men med Elon Musk och övergången till X kom problemen att intensifieras. Det är alltså inte längre fråga om en öppen arena för det offentliga samtalet, utan snarare en berättelse som kureras uppifrån.

Förändringen av X under Elon Musk blir ännu mer tydligt när man betraktar det faktum att Musk, i dag, har en aktiv roll inom Trumps politiska regim. Han är inte bara en rådgivare i bakgrunden, han leder det nyinrättade Department of Government Efficiency (DOGE), en funktion som placerar honom mitt i maktens centrum. Därmed har X i praktiken blivit ett politiskt verktyg, en plattform som tekniskt är privat men som ideologiskt och praktiskt används som en kanal för en sittande regim. Här ser vi ett tydligt brott mot principen om maktdelning. Och det stannar inte där. I mars 2025 tillkännagavs att Elon Musks AI-bolag xAI köper X – inte som en vanlig investering, utan som en strategisk infrastrukturaffär. X är inte längre bara en plattform där människor delar åsikter och innehåll. Det är nu i första hand en motor för datainsamling till xAIs utveckling av AI. X används som en realtidsdatakälla för mänskligt beteende, interaktioner, känslor och preferenser, insikter som direkt matas in i utvecklingen av nya, generativa AI-modeller. Det offentliga samtalet har i praktiken blivit träningsdata.

Här finns en avgörande skillnad jämfört med hur vi historiskt hanterat mediernas roll i demokratin. När public service byggdes i Europa, med förebilder som BBC, fanns en uttalad idé om att medieinfrastrukturen skulle stå fri från politisk styrning. Staten kunde finansiera, men kontrollen skulle ligga i armlängds avstånd, genom stiftelser och oberoende redaktioner. Denna ordning byggde på insikten om att det demokratiska samtalet måste ha skyddade rum, där makt inte kan styra berättelsen. Men i fallet med X har vi nu det omvända. En enskild person med politisk makt kontrollerar plattformen, algoritmen och affärsmodellen. Det är inte bara en plattform med bias utan ett systematiskt maktmedel. Utvecklingen väcker frågor. Hur rimligt är det att svenska politiker, myndigheter och civilsamhällesaktörer fortsätter att lägga sin närvaro, sin publikverksamhet och sin opinionsbildning på en plattform som i praktiken fungerar som ett verktyg för en auktoritär amerikansk regim? Vad innebär det att våra offentliga samtal, vår kollektiva kunskapsbildning och våra demokratiska processer är beroende av infrastruktur som inte är byggd för det syftet – utan för att samla data och forma narrativ?

Utvecklingen vi ser påminner oss också om hur vi tidigare gjorde skillnad på offentliga och privata rum i den fysiska världen. Torg, bibliotek, parker – alla har varit exempel på miljöer där samhället skapat rum för möten och samtal, inte för att tjäna pengar, utan för att tjäna medborgaren. I den digitala världen har vi inte byggt något liknande. Vi har tillåtit att våra viktigaste demokratiska funktioner vuxit fram i privata, amerikanska infrastrukturer, ofta utan insyn, utan ansvarsskyldighet, utan skyddsmekanismer.

Det måste inte vara så här. Precis som public service utvecklades i början av 1900-talet finns det all möjlighet för samhället att utveckla liknande, digital offentlig infrastruktur idag. Men det kräver att vi börjar föreställa oss något annat. Att vi tar på allvar att vi faktiskt kan bygga digital offentlig infrastruktur som är demokratisk, förvaltad av civilsamhället eller av stiftelser med transparens och insyn. För det är fortfarande vi – alla vi – som formar de samhällen vi vill leva i. Och framtiden för det demokratiska samtalet är inte given. Den är möjlig att påverka.

Den globala situationen idag

Om vi tittar på bilder från dagens omvärld så befinner vi oss i en mycket komplex och turbulent tid och situation. Jag tror att många har en känsla av förvirring inför vad som händer i USA just nu. Vi ser hur Trump-regimen på bara några månader har åstadkommit betydligt mycket mer radikal förändring i auktoritär riktning än vad de allra flesta har förväntat sig eller föreställt sig var möjligt. Det finns tusen och en exempel och vittnesbörder på det. Det finns allt från glidningen hos Trump med kollegor till en mer pro-rysk istället för en pro-ukrainsk narrativ när det kommer till kriget i Ukraina. Det handlar om idén om intressesfärer, att Donald Trump ser att han har rätten till Kanada att göra det till den 51:a delstaten. Han har rätten till Panama. Eftersom Grönland ligger innanför den geografiska domänen av Nordamerika så anser han sig ha rätten över Grönland också, precis som Ryssland anser sig ha rätten över Ukraina eller Polen eller Baltikum, eller Kina för den delen anser sig ha rätten över Taiwan.

Vi befinner oss i en tid där demokratin är på stark nedgång i USA och i en mycket lynnig och oförutsägbar situation. Här bara i veckan valde några av de mest seniora forskarna vid Yale University, däribland Timothy Snyder som forskar inom fascism och auktoritära stater, att lämna USA för att istället forska i Kanada eftersom de befarar att deras forskning inte kommer att gå att bedriva i USA. Det går fort, och det är svårt att veta hur man ska göra.

Digital suveränitet och europeiska sårbarheter

Det är i den här tiden av förändring som vi befinner oss i en mycket komplex situation när det kommer till vår egen digitalisering. Om vi tittar till Europa och till Sverige och vår digitala suveränitet, så ser vi hur Europa är kraftigt beroende av utländska digitala tjänster. Internet och stora delar av den tekniska infrastruktur vi alla använder idag, har över tid utveckla framförallt i USA. Även om vi haft en teknikindustri och god forskning i Europa, så har USA var främst på att dra nytta av teknikutvecklingen och omsätta den i företag med tjänster och produkter som kommit att få en global marknad. De stora företagen som har skapat rejäl förflyttning i vår digitala tid har varit i allt väsentligt amerikanska. Och över de sista 10-15 åren ser vi även en kraftig acceleration också hos Kina. Vi ser också hur ett antal teknikföretag i praktiken har blivit lika mäktiga som många nationalstater och som har oerhört stor makt och inflytande över också våra offentliga miljöer.

Europas underinvestering har skapat stora utmaningar för oss, och vi har blivit en digital eftersläntrare. Det innebär att vi ser en mängd sårbarheter växa fram i den här kontexten. Vi ser hur sociala mediers roll i valpåverkan och opinionsbildning blottar demokratiska sårbarheter. Det faktum att vi ägnar det offentliga rummet i den digitala tiden i hög grad i privata enskilda kontexter är problematiskt. Vi ser också hur de starka förändringarna i vår digitala miljö innebär att vi behöver hantera sårbarheter kopplade till cyber- och hybridkrigföring och ökad otillbörlig informationspåverkan. Med den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina blottas också nya typer av sårbarheter i den digitala infrastrukturen. Där vi tidigare har tagit höjd för att kunna hantera allvarliga kriser kopplade till vår digitala infrastruktur, så har vi inte tagit höjd för att hantera krig. En målbild som radikalt förändrar förutsättningarna för vårt samhällsskydd och för vår beredskap. När vi har tagit höjd för kris i den digitala miljön har vi tänkt att vi ska bygga robusta fysiska datacenter där vi skyddar oss mot bränder och vatten och andra saker. Men den typen av geostationär datainfrastruktur har visat sig i Ukraina vara oerhört sårbar eftersom den är lätt att identifiera och attackera. Därför har man i Ukraina valt att i hög far förändra den digitala infrastrukturen och bygga allt fler molnbaserade lösningar och virtualisering, och där till och med delar av ukrainska tjänster hoppar utomlands vid fara. Den typen av nätvirtualisering är en helt annan typ av logik än den som många verksamheter har tagit höjd för i sina infrastrukturer idag.

Utmaningen med den transatlantiska relationen

Parallellt med den svåra och komplexa europeiska situationen kopplad till kriget i Ukraina, ser vi samtidigt en vacklande allians till USA, där den amerikanska politiken genuint utmanar det transatlantiska partnerskapet som har funnits på plats sedan slutet av andra världskriget. Här är Trumps presidentskap en mycket stor väckarklocka för Sverige och Europa. Vi kan inte se USA som en stabil och likasinnad partner längre. Häromdagen gick Kanadas premiärminister ut och sa att tiden för ett genuint partnerskap med USA är över. Teknikföretag har visat sig kunna stänga av kritiska tjänster baserat på politiska motiv. De amerikanska säkerhetsmyndigheterna som FBI, CIA och NSA politiseras i hög fart, och det blir allt svårare att sätta vår tilltro till att den amerikanska staten ska vara välvilligt inställd Europa. Denna fullkomliga omsvängning av USAs politik innebär ett svårt nytt läge för Europa, som vi behöver förhålla oss till här och nu. I ett skede där en amerikansk regim blir än mer auktoritär skulle det här kunna innebära att de kan utnyttja Europas digitala beroende. Det här ser vi redan exempel på både i relation till Frankrike och Danmark.

Europas digitala infrastruktur

Ser vi till Europas digitala infrastruktur, så ser vi en mängd utmaningar, och vi ser det i alla det digitala samhällets olika lager. Vi ser det i den fysiska grunden med undervattenskablar, digital infrastruktur, datacenter som ofta ägs av amerikanska eller kinesiska företag. Vi ser det i våra molntjänster där ungefär 75% av den europeiska marknaden är AWS, Azure och Google. Vi ser det i våra operativsystem – Windows, MacOS, Android, iOS – som helt dominerar marknaden och även hårdvaran kopplat till det. Vi ser det i de plattformar som vi har våra offentliga rum och samtal på som oftast tillhandahålls av Google, Facebook, Amazon och X. Vi ser det i AI-utvecklingen där mindre än 10% av inflytelserika AI-modeller idag kommer ifrån Europa.

Det är viktigt att fundera över vad digital resiliens innebär i den här kontexten, där det finns så pass många utmaningar och hinder. För det handlar om många saker, och ska vi säkra förutsättningarna för ett fungerande digitalt samhälle i fred, kris och i krig, är det mycket som behöver finnas på plats eller fungera. Det handlar bland annat om redundans för att kunna se till att alternativa system kan ta över vid problem. Det handlar om en mångfald av teknologier och leverantörer för att minska sårbarheter och beroenden till enskilda. Det kan handla om kontroll över kritiska system som säkerställer vår förmåga att agera självständigt. Med sådana system kan man tänka till exempel våra kommunikationssystem som e-post, administrativa system för grunddata, för hantering av löner, samhällskritiska processer och mycket mer. Det handlar om vår anpassningsförmåga att kunna snabbt byta ut och förändra komponenter utan att behöva ta bort ett helt stort system, att jobba mycket mer modul- och komponentbaserat. Det handlar om digital kontinuitetshantering för att kunna skapa rådighet i kris och krig, och resiliens som en förutsättning för demokrati och digital suveränitet.

Åtgärder på olika nivåer

Om vi betraktar de åtgärder som krävs i olika lager framträder ett antal centrala infrastrukturella aspekter. På den materiella sidan rör det sig bland annat om att säkra ägarskap och tillgång till kabel- och fiberinfrastruktur – en grundläggande förutsättning för digital suveränitet. Det handlar också om att Europa behöver bygga upp kapacitet inom rymdinfrastruktur i en takt som motsvarar den akuta obalans som råder; idag ägs över sextio procent av alla satelliter i låg omloppsbana av ett enda företag, kontrollerat av Elon Musk. Den typen av koncentration väcker frågor om beroende och kontroll. I samma lager ryms också insatser som rör utvecklingen av digitala tjänster i europeisk regi. Ett exempel är det pågående arbetet med Eurostack – ett försök att etablera en europeisk fullstack, byggd av europeiska aktörer med öppen källkod som grund. Även på halvledarsidan pågår strategiska satsningar, där ambitionen är att minska beroendet av externa leverantörer. Den tekniska inlåsningen kan också adresseras genom främjande av öppna standarder och långsiktigt stöd till öppen källkod.

Tjänstelagret berör andra dimensioner av rådighet. Här ryms behovet av att investera i decentraliserade sociala medieplattformar som vilar på öppna protokoll. För egen del hade jag gärna sett en mer proaktiv hållning från det offentliga Sverige i relation till exempelvis ActivityPub eller AT Protocol – infrastrukturer som skulle kunna utgöra bas för en ny form av social offentlighet. Det går att se paralleller till hur public service byggdes upp under mitten av 1900-talet – en vilja att ta ansvar för gemensamma rum och kanaler som bar det demokratiska samtalet.

Att systematiskt arbeta med öppen källkod som strategi kräver också nya ekonomiska modeller och incitament. Likaså krävs det alternativ inom AI-området som inte förstärker redan existerande beroendestrukturer. En annan viktig del är vår gemensamma förmåga att stå emot otillbörlig informationspåverkan. Det innefattar transparens i algoritmiska system, stöd till oberoende granskning och journalistik, samt ett breddat arbete med medie- och informationskunnighet. Även här blir frågan om digitala offentliga rum central – och att dessa byggs på en grund av öppenhet och ansvar. Myndigheter som Mediemyndigheten och Myndigheten för psykologiskt försvar spelar i detta sammanhang en avgörande roll, liksom public service-institutionerna.

Ett gemensamt europeiskt svar

Det rör sig snabbt nu. Över hela Europa pågår ett intensivt arbete för att stärka den digitala suveräniteten. Genom initiativ som Digital Compass 2030, Digital Markets Act, Digital Services Act och Chips Act – och inte minst genom satsningar som Eurostack – formas nya strategier för att återta kontrollen över den digitala infrastrukturen. Det handlar inte bara om teknik eller industri, utan om framtida rådighet över samhällsutvecklingen. Men samtidigt som rörelsen är tydlig på europeisk nivå, saknas ännu motsvarande kraft i Sverige. Det är inte svårt att se paralleller till hur vi nu arbetar för att stärka vår civila och militära beredskap. Det är samma logik som borde gälla här. Vi behöver ta höjd för det digitala försvaret med samma allvar, samma investeringar, samma långsiktighet. Vi kan inte längre betrakta det digitala som något vid sidan av. Det är vår infrastruktur, vår ekonomi, vår offentlighet – vårt samhälle.

Vägen framåt kräver att vi kliver in i de europeiska konsortierna med tydligare närvaro. Att vi använder våra upphandlingssystem strategiskt för att stötta europeiska leverantörer. Att vi bygger beredskap för digitala kriser och att vi investerar i kompetens och utbildning med samma systematik som inom andra samhällskritiska områden. Här blir också samarbeten mellan demokratier avgörande, inte bara som politiska allianser utan som gemensamma infrastrukturella projekt.

Den som äger och formar våra data, som designar våra digitala tjänster, formar också vårt digitala samhälle. Och när det digitala samhället blivit synonymt med samhället i stort, är det inte längre möjligt att betrakta dessa frågor som tekniska. De är politiska, demokratiska, existentiella.

Vi står i ett vägskäl. Det handlar inte om att vända världen ryggen, men om att bygga en resiliens som gör det möjligt att stå emot yttre tryck, agera självständigt och säkerställa att våra samhällen kan fortsätta fungera – även när villkoren förändras. I en tid där auktoritära rörelser växer och tekniken samtidigt gör oss sårbara, måste frågan om digital infrastruktur förstås som en del av demokratins fortsatta livsvillkor. De maktförhållanden vi länge tog för givna håller på att förskjutas. Vi behöver nya strategier och inte minst handlingskraft för förankring, för rådighet, för motståndskraft.

Genom att satsa på europeisk digital infrastruktur, arbeta med öppna protokoll och bygga system med inbyggd resiliens, skapar vi förutsättningar för framtidens samhälle. Det kräver samarbete över sektorer och gränser, men också tydlig politisk vilja. Frågan är inte om vi har råd att göra det – utan om vi har råd att låta bli. Vi har tidigare byggt vägar, elnät och järnvägar – nu måste vi göra detsamma i den digitala domänen. För i slutändan handlar det om vilket samhälle vi vill forma för nästa generation. Vilken sorts värld vi lämnar efter oss. Den teknologi vi utvecklar idag kommer att forma gränserna för frihet eller kontroll imorgon.

Den som äger, formar och förstår vår data, och den som designar våra digitala tjänster, den formar också vårt samhälle.

Digital Resilience in the Arctic

As I look out over the bay from my hotel window in Nuuk, the stark contrast between Greenland’s pristine nature and our increasingly turbulent digital world feels particularly poignant. I’ve just finished delivering my lecture on “Digital Resilience” at the “Cool, Calm and Connected – Digital Arctic Futures” conference, and I wanted to share some reflections while the experience is still fresh in my mind.

The conference hall at Hotel Hans Egede was filled with an engaged audience from across the Arctic region – government officials, telecom experts, academics, and civil society, all gathered to discuss the future of digital infrastructure in these northern territories. What makes this conversation so vital here in Nuuk is that the Arctic isn’t merely another region facing digital challenges. It represents a unique convergence of geopolitical tension, extreme environmental conditions, and communities deeply dependent on reliable connectivity.

In my presentation, I built upon ideas I explored in a recent article I wrote for the magazine Forskning och Framsteg, about digital resilience and sovereignty in turbulent times. In my lecture, I emphasized how the geopolitical landscape has shifted dramatically, particularly after President Trump’s return to power. Europe and the Arctic face a fundamental challenge. Our digital sovereignty is severely threatened by our dependence on foreign digital services and infrastructure. The reality is stark. From undersea cables to cloud services, from operating systems to social media platforms, and now to AI development, our digital dependencies run deep. Around 70% of Europe’s cloud service market is controlled by American tech giants. Less than 10% of influential AI models come from European institutions. The statistics paint a troubling picture of dependency at every layer of the digital stack.

What makes this dependency particularly concerning is the changing nature of international relations. The long-standing transatlantic partnership that has existed since the Bretton Woods Accords can no longer be taken for granted. As I explained to the audience, Trump’s presidency represents an abrupt wake-up call for leaders in both Europe and the Arctic. The United States, under its current administration, cannot be viewed as the stable, like-minded partner it once was. This is especially relevant here in Greenland, where the geopolitical stakes are increasingly high. As we gather in Nuuk, the discussions on the coming visit of Vice President JD Vance to Pituffik in the north of Greenland are tense. I reminded the audience of Trump’s explicit desire to annex Greenland, a statement that has strained relationships between the US, Greenland, and Denmark. This wasn’t merely an offhand comment but a reflection of changing power dynamics that directly impact the Arctic.

The conference’s setting in Nuuk gives these discussions added weight. Looking around the room, I could see representatives from Tusass, Greenland’s telecom provider, alongside figures from Føroya Tele and various other Arctic stakeholders. These are the people working at the frontlines of digital infrastructure in some of the world’s most challenging environments. They understand firsthand what happens when connectivity fails, when the subsea cables were damaged in South and North Greenland, or when cyberattacks forced the Greenlandic central administration to shut down. I shared with them my definition of digital resilience. The ability to withstand and recover from digital disruptions while maintaining the structural integrity and function of a system. This isn’t just about the technical components, it encompasses organizational and individual aspects as well. For resilience, we need redundant systems, diversity of technologies and suppliers, and control over critical systems to act independently when conditions change.

During the Q&A session, a participant asked about practical steps forward. This is where the conversation became particularly energetic. I outlined several approaches. Securing digital infrastructure “from the seabed to the cloud,” expanding regional cables within Europe and the Arctic, increasing investments in space technology to counterbalance the dominance of companies like SpaceX, developing European digital services, and investing in open source initiatives. My emphasis on developing public digital spaces built on open protocols and software resonated deeply with the Arctic audience. In small, remote communities throughout Greenland, the risk of digital colonization is particularly acute. When platforms owned by distant tech giants become the primary venues for civic discourse, communities lose something fundamental in terms of democratic agency. Moreover, Greenland’s public discourse currently depends heavily on external digital infrastructure, creating a significant vulnerability. Building local, decentralized digital public infrastructure wouldn’t just restore community ownership—it would substantially improve digital resilience across the region, ensuring that democratic conversations can continue even when connections to the outside world are compromised.

During I got to speak with Hans Henrik Grabe from the Greenland Telecom Authority. He shared his unique challenges in maintaining connectivity across Greenland’s vast territory, where communities are separated by immense distances and harsh weather conditions. What struck me was how the abstract concepts of digital sovereignty become concrete realities in the Arctic context. When a digital service fails here, it’s not merely an inconvenience, it can become a matter of survival. As I listened to other speakers, I was struck by how my concerns about weakening transatlantic relations were echoed by others. Conversations about geopolitical threats in the Arctic where a common theme in conversations, and its clear from the conversations and the geopolitical context that the region has become increasingly contested. The reality of great power competition is not theoretical here. It shapes decisions about where to lay cables, which technology providers to trust, and how to secure critical infrastructure.

What I find particularly troubling is how technology companies have become powerful actors, operating almost like nation-states. Elon Musk’s influence through SpaceX was a topic of significant discussion, especially considering his close ties to the Trump administration. When the owner of critical satellite infrastructure is aligned with a specific political agenda, what does this mean for regions dependent on that technology? The conference has reinforced my belief that those who own, shape, and understand our data, and those who design our digital services, they shape our digital society. And in today’s world, our digital society is essentially our society. This is why establishing European alternatives is not merely an economic or technical project but a fundamental requirement for maintaining democratic values and sovereignty.

As I look back to yesterdays conference, I’m reminded of why conversations about digital infrastructure matter so deeply. In these Arctic communities, the internet isn’t just a convenience, but a lifeline connecting remote populations to essential services, education, healthcare, and each other. The stakes of digital resilience could not be higher. What gives me hope is the level of awareness and commitment I’ve witnessed today. From policy makers to technical experts, there’s a growing recognition that Europe and the Arctic must take control of their digital destiny. The projects and initiatives being discussed, from expanding regional cables to developing European cloud alternatives, represent concrete steps toward greater resilience. Here Greenland holds a special place, as a microcosm of a society with a high degree of complexity and grave needs.

As we face increasingly turbulent geopolitical times, with shifting alliances and growing tensions, digital resilience becomes not just a technical necessity but a prerequisite for democratic governance and sovereignty. The path forward will require substantial investments, strong political will, and international collaboration among democratic states. But the conversations happening here in Nuuk suggest that we’re beginning to take this challenge seriously. I’ll close these reflections with the thought that seemed to resonate most strongly with today’s audience. In a time of profound uncertainty, when countries in the European and Arctic contexts face unprecedented challenges, we must step up our efforts to create digital systems that serve our democratic values and preserve our ability to act independently. The time for action is now – our digital sovereignty depends on it.